”Förväntningarna är stora, för nivån på de tidigare showerna har varit hög. Vad showen har att göra är att ge de unga chansen att klara ribban, överträffa sig själva. Man ska kunna en del, vilja mycket – jobba hårt. Och enligt lagen om energins oförstörbarhet, magasineras allting i aktörerna tills det vräks ut över publiken som efteråt gnistrar euforiskt av kraftöverföringen. Som tidigare står showen på tre ben: musiken, dansen, storyn och sketcherna. Allt behövs och samspelar på färden fram till slutnumret, som blir ett massivt statement: Starships We built this city med alla på scen. Här gör man anspråk på den volym man har rätt till, bara det kan ge en gåshud. … Det är allt mellan slattrig ungdomshumor till revysatir och allmän fnissighet. … Låtlistan pendlar mellan äldre låtar och nyare, variationen är en del av konceptet. En Beatles-låt måste finnas med – som en blinkning till regissören, om inte annat – men urvalet som är gjort både med glimten i ögat och med stort allvar, sträcker sig ända till en av Sannis underbara och strävt melankoliska låtar. Bandet är härligt, de spelar på en hylla i fonden och syns hela tiden. Kunnighet och spelglädje finns. Och sångerna sitter, artisterna håller måttet. … Till sist dansen: den är stor och stark, och det ska man i mycket tacka koreografen Karin Eklund för. Hon är stilsäker och har ett öga för organiska helheter. Det finns en särskild magnetism i de stora dansscenerna, ett himla tryck helt enkelt. … Finns förstås en hel massa bieffekter av en sån här satsning: sammanhållningen, tvåspråkigheten, föredömligheten i att ge de unga plats att uttrycka sig. Pargas ligger, som man brukar säga, i framkant där.”
ÅBO UNDERRÄTTELSER/A-C. Snickars, 16.1.2016